Det är bra att regeringen nu lägger fram fler förslag utifrån Claes Janssons utredning (SOU 2020:6 och SOU 2020:26) och att man dessutom i regleringsbrevet klargör för Försäkringskassan att kvantitativa sjukpenningmål inte får påverka myndighetens bedömning av rätten till sjukpenning (läs mer här!). Avgörande för hur dessa förändringar påverkar LO-förbundens medlemmar och andra försäkrade är ju i slutändan hur Försäkringskassan väljer att tolka besluten och tillämpa lagstiftningen.

Därför är det viktigt att regering och riksdag nu är tydliga med att det vi ser är en rejäl kursändring i riktning mot en tryggare sjukförsäkring och att arbetsförmågeprövningen mot en fiktiv arbetsmarknad upphör. Det är också viktigt att det av propositionen tydligt framgår att Claes Janssons utredning ska ses som förarbete till den nya lagstiftningen och att Försäkringskassans tillämpning av lagen sker i överenstämmelse med det utredaren faktiskt föreslagit.

Förverkligas de intentioner som socialförsäkringsministern senast gett uttryck för i media tas viktiga steg i rätt riktning. Framför allt ökar rättssäkerheten och förutsebarheten för den försäkrade och vikten av rehabiliteringsinsatser i rätt tid betonas tydligare. Eftersom lagstiftningsförändringarna enligt uppgifter i media inte kommer på plats förrän om 1,5 år (september 2022) måste de tillfälliga pandemiundantagen, vid ”rehabiliteringskedjans” 180-dagarsgräns, förlängas tills den nya lagstiftningen införts. Fler steg än de som tas nu måste sedan tas för att vi varaktigt ska få en trygg och hållbar sjukförsäkring. 

LO vill gå längre än det utredningsförslag som nu läggs till grund för lagstiftningsförändringar och att arbetsförmågeprövningen tydligare ska göras mot ett normalt förekommande och faktiskt existerande arbete. Det handlar också om att sjukförsäkringen måste ta hänsyn till att våra individuella förutsättningar och omställningsförmågor varierar beroende på vem vi är och var i livet vi befinner oss (läs mer om begreppet ”försäkrad i befintligt skick”). Vi behöver dessutom stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet och arbetsgivarna måste få tydligare krav, drivkrafter och verktyg för att motverka att ohälsa uppstår och när den ändå gör det bättre underlätta återgången i arbete.

Men det stannar faktiskt inte där. Vi måste bygga upp en tryggare sjukförsäkring från grunden. Även försäkringsskyddet för dem med tidsbegränsade osäkra anställningar behöver stärkas (se SOU 2020:26), den skadliga sjuknärvaron måste minska genom att vi permanent avskaffar karensavdraget för alla (se aktuellt remissyttrande från LO) och vi måste förhindra att enskilda försäkrade faller mellan Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens stolar.

Vi behöver också långsiktigt stärka sjukförsäkringens legitimitet genom att höja inkomsttaket, så att åtminstone 80 procent av löntagarna får 80 procent i ersättning när de blir så sjuka att de inte kan arbeta. Som sagt, mycket återstår att göra. Detta var endast ett litet axplock av viktiga framtida reformförslag.

Med de senaste beskedet från regeringen kan vi konstatera att politiken nu tar viktiga steg i rätt riktning. LO välkomnar därför dagens regeringsbeslut och ser detta som början på en reformprocess som stärker förtroendet för välfärdsstaten och sjukförsäkringen.

Ingen blir friskare på grund att hen görs försäkringslös och fattig. LO och LO-förbunden ger sig inte förrän vi har en trygg, rättssäker och rimlig sjukförsäkring. Inget annat duger!

 Detta mot bakgrund av att Arbetsdomstolen bedömer att det redan idag är möjligt för arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om att något karensavdrag inte ska göras (läs Arbetsdomstolens remissyttrande här).

LOs ståndpunkt i frågan är tydlig (läs LOs remissyttrande här). Karensavdraget bör avskaffas permanent för alla. Det är ett viktigt samhällsintresse att minska den skadliga sjuknärvaron och smittspridningen. Detta borde inte finansieras genom att utsatta löntagare tvingas avstå löneutrymme i en förhandling.

I likhet med de arbetsmiljöforskare som fördjupat sig i frågan anser LO att ett avskaffande av karensavdraget minskar den skadliga sjuknärvaron, vilket inte enbart leder till positiva effekter på individnivå utan också på längre sikt är positivt för hela samhällsekonomin och folkhälsan (läs mer i detta blogginlägg). Principiellt sett bör därför de kortsiktiga kostnaderna för att minska karenseffekten inte ensidigt bäras av löntagarna och vara beroende av olika yrkesgruppers varierande förhandlingsstyrka

De nu aktuella avtalslösningarna riskerar att urgröpa grundläggande socialförsäkringsprinciper om riskgruppsutjämning i hela försäkringskollektivet och likvärdiga försäkringsvillkor för samtliga försäkrade, dvs centrala delar i vår socialförsäkringsmodell.

LO anser i likhet med landets ledande välfärdsforskare att det finns en påtaglig risk för att det tas ytterligare ett steg i riktning mot en kontinentaleuropeisk och mer korporativ socialförsäkringsmodell, där försäkringsvillkoren skiljer sig åt för olika delar av arbetsmarknaden och olika löntagarkategorier (läs denna artikel av Joakim Palme och Daniel Barr på DN-debatt). En fortsatt utveckling i denna riktning skulle av allt att döma skada legitimiteten för hela välfärdsstaten.

När en allmän riskgruppsutjämning i hela försäkringskollektivet frångås och försäkringsskyddet allt mer blir beroende av olika gruppers förhandlingsstyrka är risken stor att de som behöver försäkringsskyddet mest får de sämsta villkoren. Det handlar om att dem med minst förhandlingsstyrka och de högsta sjukdomsriskerna får störst svårigheter att förhandla fram goda villkor.

Detta riskerar att skapa ojämlika försäkringsvillkor mellan exempelvis arbetare, tjänstemän och akademiker. Ju längre ner i organisationsstrukturen som förhandlingen sker ju mer splittrad kommer sannolikt försäkringsvillkoren mellan olika grupper på arbetsmarknaden att bli.

En stor brist med den nu aktuella avtalslösningen är dessutom att den enbart rör sjuklönelagen och inte socialförsäkringsbalken och därför inte omfattar de arbetslösa, föräldralediga och de med osäkra tidsbegränsade anställningar – dvs de som behöver det mest omfattas inte.

Pandemin har ställt bristerna i vår sjukförsäkring i blixtbelysning. Karensavdraget är ett uttryck för en form av klasslagstiftning, som slår hårdast mot dem som står i frontlinjen i kampen mot Covid-19 och ser till att samhället fungerar och att medelklassen kan jobba hemifrån. Det handlar inte enbart om anställda i vård och omsorg, utan också om handelsanställda, taxibranschen, kollektivtrafiken, städbranschen, hotell- och restaurangnäringen, hemtransporter m.fl.

Regering och riksdag borde därför lägga undan förlegade tankar och partipolitisk prestige. Det är inte rimligt att vi som det enda nordiska landet ska ha en smittspridningsmekanism inbyggd mitt i vår sjukförsäkring. Att avskaffa karensen i sjukförsäkringen permanent för alla är en effektiv och tydlig rättvise- och jämlikhetsreform.