Staten får inte abdikera från ansvaret för arbetslösa

Arbetsförmedlingen har aviserat att 130 av 242 kontor läggs ned, framförallt i mindre och medelstora kommuner. SKL uppmanar staten att återta sitt ansvar för arbetsmarknadspolitiken.

Lena
 Micko.

Lena Micko.

Arbetsförmedlingen har idag meddelat att 130 av myndighetens 242 kontor i landet kommer att läggas ned och att arbetssökande får söka sig antingen till så kallade knutpunkter (kontor på större orter) eller använda sig av myndighetens digitala tjänster.

SKL har redan tidigare varnat för att Arbetsförmedlingen abdikerar från sitt uppdrag genom att lägga ned kontor på mindre orter. Det bör göras ordentliga konsekvensanalyser för vilka kontor som läggs ner. Ett mindre kontor kan ha många sökande i behov av mycket stöd, till exempel personer i etableringsuppdraget, kontra ett större kontor med arbetssökande som är mer självgående.

– SKL ser att nedläggning av ytterligare statliga arbetsförmedlingskontor riskerar att drabba de som står längst från arbetsmarknaden. Det finns en stor oro bland Sveriges kommuner för denna utveckling. Arbetsförmedlingen måste även fortsättningsvis finnas där de arbetslösa finns – i hela landet, säger Lena Micko, ordförande för SKL.

Arbetsmarknadspolitiken är ett statligt ansvar, men kommunerna tar redan på eget initiativ ett stort ansvar genom olika insatser och stöd, särskilt för grupper som av olika anledningar behöver extra stöd för att komma in på arbetsmarknaden.

– Jag uppmanar regeringen att säkra rollfördelningen och samverkan mellan stat och kommuner samt en långsiktig, statlig finansiering för att kunna stödja arbetssökande på ett bra sätt. Det behövs ett robust system som står sig oavsett konjunktur, säger Lena Micko.

En möjlighet finns i de servicecenter som vid halvårsskiftet tas över av myndigheten Statliga servicecenter.

– SKL anser att de statliga servicecentren kan vara bra platser för en god statlig service till medborgarna under förutsättning att staten också tar ansvar för finansieringen av de statliga servicecentren, säger Lena Micko.

Amnesty: Barn bryter sten till ditt batteri

 Hur stor kontroll har regeringen på att litum bryts enligt skyddslagstiftning?

Barn i Kongo-Kinshasa sorterar sten vid en koboltgruva.
Barn i Kongo-Kinshasa sorterar sten vid en koboltgruva. Foto: Amnesty/TT

I Kongo-Kinshasa tvingas barn arbeta under svåra förhållanden i koboltgruvor. Det visar en rapport från Amnesty International som publiceras idag. Rapporten visar också att de multinationella företag som använder kobolt i sina produkter har dålig kontroll på varifrån den kommer eller hur den utvinns.

Amnesty International har följt koboltens väg. Från de små gruvorna i södra delarna av Kongo-Kinshasa (även kallat DRK, Demokratiska republiken Kongo) till tillverkningen av lithiumbatterier, där kobolt är en viktig komponent. Batterier som sedan hamnar i våra smarta telefoner, bärbara datorer och bilar.

Blodiga konflikter

Gruvorna är mörka, trånga hål där de som vågar sig ner ofta helt saknar skydd och säkerhet runt arbetet. Ett arbete som ofta utförs av barn.

Kobolt klassas inte som ett så kallat konfliktmineral. Till skillnad från wolfram, tenn, koltan och guld. Jakten på dessa mineral är en av drivkrafterna bakom striderna mellan olika rebellgrupper och i vissa fall också regeringens militära styrkor i DRK. Strider som handlar om kontroll av mark och mineraltillgångar, och där de stridande parterna konsekvent använt massvåldtäkter som en krigshandling.

Kritiserad lagstiftning

Runt konfliktmineralerna finns det lagar i USA, och EU håller just nu på att diskutera om även vi ska införa sådana. Men kobolt hamnar utanför vilket fått kritik från Amnesty och andra organisationer. De menar att företagen därmed inte behöver bry sig, och det svåra och farliga arbetet i gruvorna kan fortsätta.

– Många av de multinationella företagen säger att de har en nolltoleranspolicy för barnarbete, säger Mark Dummett, forskare i mänskliga rättigheter och affärer vid Amnesty International  i rapporten.

– Men detta löfte är inte värt papperet det är skrivet på när företagen inte undersöker varifrån kobolten kommer och vem som levererar den, fortsätter han.

Krav på ansvar

Amnesty vill att den kongolesiska regeringen både ska skapa alternativa jobb göra de befintliga små gruvorna mer säkra, men också att se till att inga barn arbetar i gruvorna. Dessutom kräver Amnesty att företagen börjar ta större ansvar för vem man köper mineralerna av, varifrån den kommer och på vilket sätt den har utvunnits.

– Den glamorösa utställningen i butikernas skyltfönster och marknadsföringen av toppmodern teknik står i  skarp kontrast till de barn som släpar påsar med stenar och riskerar bestånde lungskador av sitt arbete i de trånga gruvtunnlarna, säger Mark Dummett.

Skyddslösa

Minst hälften av all kobolt som används i världen kommer från DRK. De som arbetar i gruvorna riskerar långsiktiga hälsoskador menar Amnesty, och risken för olyckor och dödsfall är överhängande.

Bara mellan september och december 2014  dog minst 80 gruvarbetare i södra Kongo-Kinshasa. Det verkliga dödstalet kan vara långt mycket större eftersom många olyckor och ras i gruvorna inte rapporteras.