ÅSIKT

Jag är 18 – men vill jag bli vuxen?

Debattören: Ni ger oss fina ord samtidigt som jorden brinner

tor 10 okt 2019 Aftonbladet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet. 
Ni pratar om att vi har gett er hopp. Nu är det er tur att ge oss hoppet tillbaka, ge oss förtroendet för vuxenvärlden tillbaka, skriver Simon Boerenbeker Klang, gymnasieelev i Göteborg.

DEBATT. Vi barn har alltid fått höra från de äldre att vi inte ska leka med elden.

Jag insåg häromdagen att vuxenvärldens lek med just elden är det som gör att vi står här i dag, det som gör att vi står inför den största krisen i människans historia, som kan utrota människan och det samhälle vi ser idag om vi inte gör något nu. Människan har eldat i fabriker, eldat för att förbränna bränslen, låter skogarna brinna.

 

Vi har fått höra att vi inte får leka med elden samtidigt som vuxenvärlden gör just det, bakom våra ryggar. Men nu är det inte vi barn som ska lyssna på de vuxenvärlden, utan vuxenvärlden som ska lyssna på oss. Det är vår tur nu.

 

Nyligen fyllde jag 18 år. Jag känner stort vemod och tveksamhet inför att bli vuxen, på papperet. Att bli en del av vuxenvärlden.

Och jag pratar inte om vuxna som individer. Jag pratar om vuxenvärlden som grupp, om generationen som sitter på makten. Våra krav är att de som sitter på makten ska lyssna på just de vuxna forskarna. För under de senaste åren har mitt, och många andra barns, förtroende för vuxenvärlden rasat.

När vi sett att orden vi har hört inte betyder något i praktiken, att det i slutänden faktiskt är pengarna som spelar roll och inte vår framtid, när de vuxna ger oss fina ord samtidigt som jorden fortsätter brinna.

Vem kan vi då lita på?

 

Det är därför det är otroligt viktigt att vuxenvärlden vågar vara med oss nu.

 

Ni pratar om att vi har gett er hopp. Nu är det er tur att ge oss hoppet tillbaka, ge oss förtroendet för vuxenvärlden tillbaka. Nu är det er tur att agera, att lätta tyngden från våra axlar så vi kan dela den, erkänna vår rörelse som förändrande och inte bara gullig och rörande. Det är fackens tur att strejka med oss och visa att de vuxna står på vår sida.

För när de vuxna strejkar, stannar samhället upp. Då kommer de modiga politiska besluten.

 

Men så länge inte utsläppen minskar, och så länge vi inte jobbar för att ställa om rättvist, har vi inte uppnått något.

Nu är det er tur att ge oss hopp och förtroende tillbaka för vuxenvärlden, så som förtroendet var när vi var små.

Vi hade kunnat födas när som helst i människans historia, men vi lever under de 10 avgörande åren. Och jag tar här och nu på mig som min livsuppgift att kämpa för jorden och naturen, mot uppvärmningen och utsläppen, för ett hållbart samhälle, för förändring. Det hoppas jag att många fler också kan.

 

Vi kanske inte tycks behöva eller kunna ta på oss det, men just nu handlar det om att överträffa alla förväntningar och göra det omöjliga. Att förändra på riktigt.

Det här är inte roligt, inget kul intresse som alla andra, för det handlar om våra liv.

Jag insåg häromdagen att de barnbarn som de äldre brukar prata om i denna fråga, det är vi. Vi är barnbarnen. Det är vår generation. Det är våra syskon, vänner och klasskamrater. Det är därför vi unga leder rörelserna nu och det är därför vi vägrar ge upp.

 

Vi ska inte leka med elden. Vi ska använda den eld, vrede, rädsla, driv och det hopp som just nu glöder inom oss för att släcka bränderna i Amazonas, för att släcka förbränningen av fossila bränslen, vi ska tvinga de som sitter vid makten att släcka elden.

Vi kan inte längre bry oss om skitsaker som om ämnet låter tjatigt på din instastory eller om det har töntstämpeln i våra kretsar, snart spelar inget av det roll. Släpp allt du har i händerna, Vi SKA släcka elden, och det är bråttom så vi ska göra det nu.


Simon Boerenbeker Klang, gymnasieelev i Göteborg

Högerns hörnpelare är att skapa ett så ojämlikt samhälle som möjligt

Nu är de jäklarna ute efter att sänka min skatt igen. Det har med åren blivit allt svårare att bedriva negativ skatteplanering, eftersom det finns en bred politisk enighet om hur angeläget det är att öka inkomstklyftorna i Sverige. 

Klyftan mellan de allra rikaste och den övriga delen av befolkningen växer snabbare i Sverige än i alla andra jämförbara länder.
Skattesänkningar för de rikaste var ett av de grundläggande kraven i den så kallade Januariöverenskommelsen mellan C, L och S. För att Stefan Löfven skulle få behålla regeringsmakten måste han lova att föra borgerlig skattepolitik. Exempelvis att avskaffa den så kallade värnskatten.

Värnskatten innebar att de som tjänar över 61 000 kronor i månaden skulle få ett skattetillägg på 5 procent, en skatt som så att säga inte drabbade någon fattig.

Det finns gott om borgerliga debattörer som för all del hävdar att det där lilla skattetillägget snarare hade symbolisk än effektiv betydelse. Kanske det. Men då framstår de borgerliga politikernas ursinne desto tydligare. Det handlar om ideologi. Socialdemokraterna vill minska klassklyftorna, de borgerliga vill tvärtom.

Det råder ingen tvekan om vilken sida som varit mest framgångsrik i just den politiska striden. 1980 var den svenska jämlikheten som störst. Men där vände det. Sen dess har det gått stadigt utför och för närvarande växer alltså klassklyftorna snabbare i Sverige än i alla andra OECD-länder. Den tekniskt viktigaste förklaringen till denna marsch mot höger är att kapitalinkomsterna ökat och blivit alltmer ojämlikt fördelade. 

När alliansregeringen år 2007 avskaffade fastighetsbeskattningen, blott och bart för att infria ett populistiskt vallöfte, så började naturligtvis priserna på småhus och bostadsrätter stiga mot skyn. Åt dem som då hade skulle vara givet. Skam till sägandes tjänade jag och min fru en miljon om året de följande tolv åren enbart på att bo. Och det var vi sannerligen inte ensamma om. Vi var kanske 100 000 av de redan mest gynnade som kunde bo sig rikare.

Denna envetna politiska vilja att öka klasskillnaderna och särskilt gynna 1 procent av medborgarna tar sig många egendomliga uttryck, en del inför öppen ridå.

Betrakta exempelvis den årliga skryttävlingen mellan våra deckarförfattare om vem som tjänar mest, är översatt till flest språk och säljer störst upplagor. Är det inte ett nytt kontrakt värt 100 miljoner så är det – dock ett extremfall – en dylik författare som säger sig tjäna en miljon om dagen.

Men när kvällstidningarnas årliga redovisningar av kända författares inkomster anländer så ter sig dessa författares skattade inkomster som skrattretande låga.

 

Det beror på att författarbolagen omvandlar högre beskattade löneinkomster till lägre beskattade kapitalinkomster, utdelning i bolaget alltså. Då blir skatten 20 procent. Fullt lagligt, men politiskt obegripligt.

Det här skatteläckaget skulle kunna täppas till med några penndrag. Att jag råkade välja just kommersiella succéförfattare som illustration beror bara på min goda utsikt över just det lilla området, samma verklighet gäller kanske uppemot 100 000 fåmannabolag i allehanda andra branscher.

Med några penndrag skulle man också kunna återinföra fastighetsbeskattningen. Teoretiskt till och med återinföra arvs- och gåvoskatt. Det sägs dock vara alltför lätt för de rikaste att smita utomlands från sådan beskattning. Men fastigheterna står ju där de står.

Att införa fastighet-, gåvo- och arvskatt tycker jag inte är en bra ide. Varför införa en skatt där den redan är betald. Annars håller jag med om det mesta.

Redaktörens anmärkning.

Rent tekniskt vore det alltså inte så svårt att få hejd på de växande klassklyftorna.

Men den politiska viljan saknas.

Och då kommer vi till ett av politikens mysterier. Ungefär hälften av svenskarna röstar på högerpartierna.

För högern är det en ideologisk hörnpelare att skapa ett så ojämlikt samhälle som möjligt. Högern har ett noga genomtänkt ideologiskt program för den saken. Vilket är fullt tillåtet. 

Men den stora gåtan är ju varför 50 procent av befolkningen röstar på en politik avsedd att särskilt gynna 1 procent av befolkningen.

För den knappa femtedel som röstar på SD kan man kanske förstå det som en uppoffring, att kampen mot invandrare är så viktig att den överskuggar allt annat. Och då får man ta det där med den skattepolitik som särskilt gynnar 1 procent av svenskarna.

Varibland det knappast finns särskilt många sverigedemokrater. Utom i partiledningen, förstås.

Men hur tänker den ännu större andel av befolkningen som röstar på de demokratiska högerpartierna?

Det är omöjligt att förstå.


För övrigt anser jag att …

… de vinskribenter i tidningarna, bland allt talrikare vinskribenter, som rekommenderar så kallat bubbel till kräftorna borde bötfällas och avskedas.

… det i och för sig var väntat att Expressen redan dag ett och med hjälp av den notoriske “terroristexperten” Ranstorp kunde avgöra skuldfrågan och avkunna dom i den senaste och något mystiska, och högst eventuella, terrorhändelsen i Östersund. Men varför avstod man från namn och bild? Kanske en ny policy efter att chefredaktör Mattsson sparkades.

Skriver Jan i Aftobladet.

Medborgar förslag

Medborgar förslag; Kinesiska på höstadiet ​Eftersom Kinas ekonomi växer så mycket så vore det bra om Östhammars Kommun kunde ge våra högstadieelever möjlighet att få utbildning i kinesiska. MVH Kaj Furälv Skickat från Outlook

Kaj Furälv

 

 

Staten får inte abdikera från ansvaret för arbetslösa

Arbetsförmedlingen har aviserat att 130 av 242 kontor läggs ned, framförallt i mindre och medelstora kommuner. SKL uppmanar staten att återta sitt ansvar för arbetsmarknadspolitiken.

Lena Micko.

Arbetsförmedlingen har idag meddelat att 130 av myndighetens 242 kontor i landet kommer att läggas ned och att arbetssökande får söka sig antingen till så kallade knutpunkter (kontor på större orter) eller använda sig av myndighetens digitala tjänster.

SKL har redan tidigare varnat för att Arbetsförmedlingen abdikerar från sitt uppdrag genom att lägga ned kontor på mindre orter. Det bör göras ordentliga konsekvensanalyser för vilka kontor som läggs ner. Ett mindre kontor kan ha många sökande i behov av mycket stöd, till exempel personer i etableringsuppdraget, kontra ett större kontor med arbetssökande som är mer självgående.

– SKL ser att nedläggning av ytterligare statliga arbetsförmedlingskontor riskerar att drabba de som står längst från arbetsmarknaden. Det finns en stor oro bland Sveriges kommuner för denna utveckling. Arbetsförmedlingen måste även fortsättningsvis finnas där de arbetslösa finns – i hela landet, säger Lena Micko, ordförande för SKL.

Arbetsmarknadspolitiken är ett statligt ansvar, men kommunerna tar redan på eget initiativ ett stort ansvar genom olika insatser och stöd, särskilt för grupper som av olika anledningar behöver extra stöd för att komma in på arbetsmarknaden.

– Jag uppmanar regeringen att säkra rollfördelningen och samverkan mellan stat och kommuner samt en långsiktig, statlig finansiering för att kunna stödja arbetssökande på ett bra sätt. Det behövs ett robust system som står sig oavsett konjunktur, säger Lena Micko.

En möjlighet finns i de servicecenter som vid halvårsskiftet tas över av myndigheten Statliga servicecenter.

– SKL anser att de statliga servicecentren kan vara bra platser för en god statlig service till medborgarna under förutsättning att staten också tar ansvar för finansieringen av de statliga servicecentren, säger Lena Micko.

Amnesty: Barn bryter sten till ditt batteri

 Hur stor kontroll har regeringen på att litum bryts enligt skyddslagstiftning?

Barn i Kongo-Kinshasa sorterar sten vid en koboltgruva. Foto: Amnesty/TT

I Kongo-Kinshasa tvingas barn arbeta under svåra förhållanden i koboltgruvor. Det visar en rapport från Amnesty International som publiceras idag. Rapporten visar också att de multinationella företag som använder kobolt i sina produkter har dålig kontroll på varifrån den kommer eller hur den utvinns.

Amnesty International har följt koboltens väg. Från de små gruvorna i södra delarna av Kongo-Kinshasa (även kallat DRK, Demokratiska republiken Kongo) till tillverkningen av lithiumbatterier, där kobolt är en viktig komponent. Batterier som sedan hamnar i våra smarta telefoner, bärbara datorer och bilar.

Blodiga konflikter

Gruvorna är mörka, trånga hål där de som vågar sig ner ofta helt saknar skydd och säkerhet runt arbetet. Ett arbete som ofta utförs av barn.

Kobolt klassas inte som ett så kallat konfliktmineral. Till skillnad från wolfram, tenn, koltan och guld. Jakten på dessa mineral är en av drivkrafterna bakom striderna mellan olika rebellgrupper och i vissa fall också regeringens militära styrkor i DRK. Strider som handlar om kontroll av mark och mineraltillgångar, och där de stridande parterna konsekvent använt massvåldtäkter som en krigshandling.

Kritiserad lagstiftning

Runt konfliktmineralerna finns det lagar i USA, och EU håller just nu på att diskutera om även vi ska införa sådana. Men kobolt hamnar utanför vilket fått kritik från Amnesty och andra organisationer. De menar att företagen därmed inte behöver bry sig, och det svåra och farliga arbetet i gruvorna kan fortsätta.

– Många av de multinationella företagen säger att de har en nolltoleranspolicy för barnarbete, säger Mark Dummett, forskare i mänskliga rättigheter och affärer vid Amnesty International  i rapporten.

– Men detta löfte är inte värt papperet det är skrivet på när företagen inte undersöker varifrån kobolten kommer och vem som levererar den, fortsätter han.

Krav på ansvar

Amnesty vill att den kongolesiska regeringen både ska skapa alternativa jobb göra de befintliga små gruvorna mer säkra, men också att se till att inga barn arbetar i gruvorna. Dessutom kräver Amnesty att företagen börjar ta större ansvar för vem man köper mineralerna av, varifrån den kommer och på vilket sätt den har utvunnits.

– Den glamorösa utställningen i butikernas skyltfönster och marknadsföringen av toppmodern teknik står i  skarp kontrast till de barn som släpar påsar med stenar och riskerar bestånde lungskador av sitt arbete i de trånga gruvtunnlarna, säger Mark Dummett.

Skyddslösa

Minst hälften av all kobolt som används i världen kommer från DRK. De som arbetar i gruvorna riskerar långsiktiga hälsoskador menar Amnesty, och risken för olyckor och dödsfall är överhängande.

Bara mellan september och december 2014  dog minst 80 gruvarbetare i södra Kongo-Kinshasa. Det verkliga dödstalet kan vara långt mycket större eftersom många olyckor och ras i gruvorna inte rapporteras.