Efter flera stora angrepp på får under kort tid beslutar länsstyrelsen om skyddsjakt efter varg. Beslutet gäller skyddsjakt efter en vuxen varg och får pågå till och med den 30 september.

 

Under de senaste två veckorna har fem vargangrepp på får inträffat i Siggeforareviret. Mot den bakgrunden bedömer länsstyrelsen att risken att får blir attackerade i området är större än vanligt. För att både värna den betydelsefulla genetiska status som vargarna i reviret har, och möjligheterna att bedriva fårnäring, beslutar länsstyrelsen om skyddsjakt efter en vuxen varg.

– Angreppen har ökat i frekvens och det har inte gått att förutspå var dessa kommer att ske. Det har försvårat arbetet med förebyggande åtgärder. Vi tvingas konstatera att det är sannolikt att angreppen kommer att fortsätta och skyddsjakten syftar till att avvärja ytterligare angrepp, säger Lennart Nordvarg, chef för miljöavdelningen på Länsstyrelsen Uppsala län.

Länsstyrelsen bedömer också att det är fortsatt angeläget att jobba med uppsättning av rovdjursavvisande stängsel i reviret, oavsett beslutet om skyddsjakt.

– Har man boskap i ett vargrevir behöver man jobba med åtgärder för att minska risken för angrepp. Men som situationen har utvecklat sig är det inte möjligt att hinna stängsla hagarna under hösten, innan djuren tas in, vilket betyder att det finns risk för ytterligare omfattande angrepp om inget görs nu, säger Lennart Nordvarg.

Beslutet om skyddsjakt gäller till och med den 30 september 2021 och får enbart bedrivas i eller i anslutning till hagar med får.

Vargarna i Siggeforareviret bedöms vara genetiskt betydelsefulla eftersom de härstammar från invandrad varg. De är därför viktiga för att Sveriges vargstam ska kunna uppnå en gynnsam bevarandestatus. Detta ställer också högre krav innan ett skyddsjaktsbeslut fattas.

En överraskning vid fotografering.

Det är många som har publicerat bilder av solnedgången över Grepen. Red tyckte att det skulle vara roligt för ÖNTs läsare att se en soluppgång över Öregrund.

När bilden kontrollerades så upptäcktes det spår efter fartygen om gått i farleden utanför Gräsö. I avgaserna så kunde man se att de hade eldat med olja som innehöll svavel.

Bilden tagen våren 2020 bör kunna ses av en tidig vandring i hamnen.

 

Kustnära sjömiljöer – nyckeln till större abborrebestånd vid ostkusten

Kustnära sjöar och vattendrag är mycket viktiga för abborrarnas överlevnad längs ostkusten. Det visar ett flerårigt projekt som länsstyrelsen varit med och drivit. "I de vattendrag som vi har restaurerat nära kusten har vi snabbt sett en hög reproduktion av abborre", säger Daniel Brelin, länsfiskekonsulent på Länsstyrelsen Uppsala län.

Under fyra år har Länsstyrelsen Uppsala län drivit ett projekt för att stärka abborrebeståndet längs ostkusten. Resultaten visar att kustnära sjöar och vattendrag är mycket viktiga för abborrarnas reproduktion och överlevnad.

 

– Tack vare projektet har vi kommit fram till att vi behöver återskapa och tillgängliggöra sjömiljöer nära ostkusten. De är nyckeln till att abborrarna ska få en chans att växa till sig, säger Daniel Brelin, länsfiskekonsulent på Länsstyrelsen Uppsala län.

Projektet Abborre 2.0 - Åtgärder och kunskapssammanställning för starkare bestånd av abborre längs ostkusten, är genomfört av Länsstyrelsen Uppsala län i samarbete med bland annat länsstyrelserna i Gävleborg och Kalmar samt Sportfiskarna. Som en del av projektet har de återskapat en fiskväg i anslutning till Hamrångefjärden som varit igensatt i drygt 50 år. De har även återskapat en stor våtmark i anslutning till Kalmarsund.
– Det här har varit ett väldigt lyckat projekt. I de vattendrag som vi har restaurerat nära kusten, har vi snabbt sett en hög reproduktion av abborre. Kunskaperna vi fått från detta projekt kommer också att bidra till en bredare verktygslåda med åtgärder som gynnar kustmiljön, säger Daniel Brelin.

Fortplantningen av abborre utslagen längs ostkusten

Redan för 20 år sedan upptäcktes det att reproduktionen av abborre var utslagen längs ostkusten och att spigg äter upp yngel från både gädda och abborre. Man såg att det fanns brist på lekområden för abborrarna och att de hade mindre rom.
– Det är så otroligt sorgligt att abborren, ”folkets fisk”, som är en så viktig fiskart i det kustnära ekosystemet, slås ut längs ostkusten på grund av bland annat övergödning. Abborre ska finnas i överflöd i stort sett alla sjöar på kusten och i alla vattendrag, säger Daniel Brelin.

Positiva följdeffekter när abborrarna blir fler

Ett symptom på övergödning längs ostkusten är exempelvis ökad utbredning av fintrådiga alger. För att minska övergödningen har man sett att stabila rovfiskbestånd är avgörande.
– Alla åtgärder som sätts in för att gynna kustbestånden av abborre, har visat sig stärka rovfisken i kustekosystemet. Det i sin tur bidrar till positiva miljöeffekter. Och många av åtgärderna med att återskapa kustnära sjö- och våtmarksmiljöer bidrar också till att minska näringsläckaget, säger Daniel Brelin.

Projektet har blivit film

Inom ramen för projektet har länsstyrelserna och Sportfiskarna spelat in en informationsfilm i samarbete med FreeWater pictures. I filmen får tittarna se hur det går till när man återskapar fiskvägar och våtmark i anslutning till Hamrångefjärden och Kalmarsund längs ostkusten.

 

FAKTA

  • Abborre 2.0 - Åtgärder och kunskapssammanställning för starkare bestånd av abborre längs ostkusten, är ett fyraårigt projekt längs ostkusten som pågått under åren 2017-2020.
  • Projektet har genomförts av Länsstyrelsen Uppsala län i samarbete med länsstyrelserna i Gävleborg och Kalmar samt Sportfiskarna.
  • Projektet är finansierat av Havs- och Vattenmyndigheten.
  • Projektets huvudsyfte har varit att öka rekryteringen av abborre till kusten genom att återskapa och tillgängliggöra
19. Mar, 2021

Nya data för klimatet i Arktis genom det europeiska Copernicusprogrammet

Uppdaterad 12 mars 2021 Publicerad 12 mars 2021
Arktis är det område på jorden där klimatet förändras snabbast, men också ett område där det är glest mellan väderobservationerna. Tack vare ett omfattande arbete med återanalys av data finns nu en ny öppet tillgänglig datamängd som kombinerar observationer med modellberäkningar för att beskriva hur klimatet har förändrats i Arktis från 1998 till 2019.

 

Arktis är det område på jorden där klimatet förändras snabbast, men också ett område där det är glest mellan väderobservationerna. Tack vare ett omfattande arbete med återanalys av data finns nu en ny öppet tillgänglig datamängd som kombinerar observationer med modellberäkningar för att beskriva hur klimatet har förändrats i Arktis från 1998 till 2019.

I nästan fyra år har en internationell forskargrupp ledd av det norska Meteorologisk Institutt arbetat med att skapa en återanalys för klimatet i Arktis. I en återanalys analyseras väderobservationer med moderna modellsystem, vilket ger modellberäknad information med hög detaljrikedom även i de områden där det inte finns några observationer. Det finns många olika användningsområden för denna typ av data, både inom forskning och näringsliv. Den regionala återanalysen över Arktis, CARRA, kan ses som ett komplement till och förbättring av den globala återanalysen, ERA5, vilken är den mest använda av alla datamängder i Copernicus klimattjänst.

Två områden omfattas av återanalysen för Arktis. Återanalysen har fått namnet CARRA, som bygger på projektnamnet Copernicus Arctic Regional ReAnalysis. De två områdena kallas därför CARRA-West och CARRA-East.Förstora Bild

– Vi hoppas och tror att den nya datamängden med sin unika detaljrikedom kommer att användas av många. Det har redan kommit flera förfrågningar från till exempel forskare som studerar utvecklingen av glaciärer i Arktis. De behöver detaljerad information om hur vädret har påverkat de enskilda glaciärerna över tid, säger Harald Schyberg, biträdande forskningsdirektör vid Meteorologisk Institutt och den som koordinerat arbetet med återanalysen.

Observationer viktiga för återanalysen

Forskare från SMHI har haft en viktig roll i utvecklingen av det modellsystem med vilken återanalysen är utförd. Bland annat har de bidragit till uppsättningen av dataassimileringen som införlivar observationer från atmosfär och mark i modellberäkningen. SMHI har också stått för insamling av lokala observationer i Arktis från Norge, Danmark/Grönland, Finland och Sverige.

­– Vi är stolta över att genom vår forskning kunna bidra till systemet för återanalysen och på så sätt bidra till att det nu finns en ny viktig datamängd med många användningsområden, säger Heiner Körnich, forskare och chef för den meteorologiska forskningen på SMHI.

Datamängden är framtagen under ledning av Meteorologisk Institutt i Norge för det europeiska Copernicusprogrammets klimattjänst C3S (Copernicus Climate Change Service), som implementeras av det europeiska centret för medellånga väderprognoser, ECMWF, på uppdrag av EU-kommissionen. Under året kommer datamängden att kompletteras med ytterligare data så att den täcker perioden 1991-2020 när den är komplett.

Datamängden har fått namnet CARRA och finns öppet tillgänglig att ladda ner från Copernicus klimattjänst.

Bitar av rymdstenen funna i skogarna norr om Enköping

UPPDATERAD IDAG 10:42PUBLICERAD IDAG 08:22

Bitar av den rymdsten som slog ned i Uppsala län i november har hittats i skogarna i Fjärdhundra norr om Enköping.

– Det känns väldigt häftigt, säger Eric Stempels, astronom vid Uppsala universitet.

Bitarna av den så kallade boliden är mycket små och hittades efter tips från engagerade meteoritletare. Innan dess hade Eric Stempels själv räknat ut var den skulle slå ned.

– Det fanns skador i skogen och sedan hittade en kollega från Naturhistoriska riksmuseet milimeter stora bitar med hjälp av en magnet.

Det var i slutet av november som fyndet gjordes, men det tog tid innan forskarna kunde vara säkra på sin sak.

– Det krävdes ett speciellt mikroskop, säger Eric Stempels som är mycket glad över fyndet.

– Det känns väldigt häftigt, det är första gången på över 60 år som vi hittar meteoritmateria i Sverige.

Från en större bit

Han hade dock hoppats att en större bit skulle kunna hittas.

– De små bitarna har kommit från en större bit av meteoriten, vi har letat ivrigt men inte hittat den, säger Eric Stempels. Och för att fyndet av meteoriten ska kunna registreras krävs att den större biten – som bedöms vara stor som en knytnäve – hittas.

 

Det bekräftar nu forskare från Uppsala universitet och Naturhistoriska riksmuseet efter att fragment av rymdstenen har hittats och undersökts. Detta är det första svenska fyndet efter ett observerat meteoritfall på över 66 år och det första observerade järnmeteoritfallet i Sverige.

 

Klockan 22.27 den 7 november lystes himlen upp under cirka tre sekunder över stora delar av östra Svealand. I västra delen av Uppland följdes skenet av en åskliknande knall, sedan ett långvarigt buller. Bilder och filmklipp spreds snabbt i sociala medier. Eric Stempels, astronom och meteorforskare vid Uppsala universitet, som också själv såg och hörde fenomenet, kunde kort därefter med hjälp av kollegor i Norge fastställa att en stor rymdsten hade fallit mot jorden.

 

Eric Stempels förklarar vad som händer:

 

- Rymdstenar faller mot jorden med väldigt stor hastighet, flera tiotals kilometer per sekund. När en sten sedan möter jordens atmosfär bromsas stenen upp och luften kring stenen börjar glöda, vilket ger upphov till ljusfenomenet. Hettan som uppstår smälter ytan och det vanliga är att rymdstenen smälter bort helt. Ifall stenen är tillräckligt stor kan delar överleva den våldsamma färden genom atmosfären. Resterna kan sedan hittas på marken i form av meteoriter. Det åskliknande ljudet och bullret orsakas av att rymdstenen har överljudsfart.

 

Sedan 2013 finns det ett kameranätverk i Sverige som mäter meteorspår på himlen. Nätverket registrerar många små meteorer, orsakade av sandkornsstort stoft som brinner upp i atmosfären, i vissa fall flera tiotals per natt. Men cirka tio gånger per år observeras det ljusstarka meteorer, också kallade eldklot, som behöver mätas mer noggrant. Vid några tillfällen under de senaste åren har det funnits misstanke om meteoritfall i Sverige, men aldrig har det observerats något så ljusstarkt och lovande som ljusfenomenet den 7 november. I Uppland var det dock molnigt, så ingen av de svenska kamerorna observerade fenomenet.

 

Meteorobservationer och meteoritfynd är mycket intressanta. Observationerna berättar för oss exakt från vilket håll och med vilken fart rymdstenar träffar jorden. Genom att räkna tillbaka i tiden går det sedan att reda ut från vilken del av solsystemet objektet härstammar. Det vanligaste är att de kommer från krockar mellan asteroider inom ett område mellan planeterna Mars och Jupiter. Om man hittar en meteorit efter en rymdsten kan den berätta om hur det tidiga solsystemet såg ut. Meteoriter kan vara lika gamla som vårt solsystem, cirka 4,6 miljarder år, det vill säga mycket äldre än bergarterna på jorden.

 

Beräkningar ledde till fynd

 

Precis som i Sverige finns det i grannländerna kameranätverk som mäter meteorspår på himlen. Meteorkamerastationer i Norge, Finland och Danmark fångade händelsen den 7 november på bild. Med hjälp av kollegor i grannländerna räknade Eric Stempels, forskare vid Uppsala universitet sedan fram infallsbanan. Beräkningarna visade att stenen kom in i atmosfären i en brant bana och hade en mycket stor massa, uppskattningsvis nio ton. Kombinationen av infallshastigheten och den stora massan gjorde att den glödande stenen kunde observeras på ovanligt låg höjd, cirka 17 km. Detta gjorde det mycket sannolikt att fenomenet var ett genuint meteoritfall. Kameraobservationerna gjorde det möjligt att peka ut ett högintressant område nära byn Ådalen, norr om Fjärdhundra i Enköpings kommun. Området består av såväl åkrar som skog och har genomsökts av en stor skara intresserade.

 

Trots en i början hög aktivitet rapporterades det inga fynd. Men den 22 november, efter tips från meteoritsamlare, hittade Jörgen Langhof, mineralog vid Naturhistoriska riksmuseet, misstänkta fragment i det utpekade området. Fragmenten är svartmetalliska till färgen och mellan 1-6 millimeter stora. Fragmenten har nu undersökts på Naturhistoriska riksmuseet, och forskarna konstaterar att det var en järnmeteorit. Det är ovanligt, eftersom i 95% av meteoritfallen rör det sig om stenmeteoriter. Det är dessutom det första fyndet efter ett observerat meteoritfall på 66 år i Sverige.

 

Meteoriten slog av en rot

 

Några meter från platsen där fragmenten hittades finns en stor, moss- och lavtäckt sten med tydliga tecken på att ha blivit träffad av något tungt.

 

- Stenen har ett stort märke, som om den blivit träffad av en slägga. Och bredvid på marken fanns en större grop med en avslagen trädrot, berättar Jörgen Langhof, mineralog vid Naturhistoriska riksmuseet.

 

Gropen orsakades troligen av en meteorit stor som en knytnäve. Med hjälp av en magnet kunde marken ”dammsugas” på magnetiska partiklar. Det var så fragmenten hittades, utspridda liggandes ovanpå mossan upp till tio meter från stenen med märket. Den knytnävsstora meteoriten har, trots flera sökinsatser under efterföljande veckor, tyvärr inte hittas.

 

En första kemisk analys av de hittade fragmenten kunde bekräfta att det rör sig om en järnmeteorit. Förutom mycket järn så innehåller provet cirka tio procent nickel, vilket är karaktäristiskt för järnmeteoriter.

 

- Vi behöver mer material från meteoriten för att fullständigt karaktärisera den och ge den ett namn, säger Dan Holtstam, mineralog och samlingsansvarig vid Naturhistoriska riksmuseet. De nu undersökta fragmenten utgör endast delar av skorpan på järnmeteoriten, som påverkats av smältning under den våldsamma inbromsningen i atmosfären.

 

Sökinsatserna fortsätter efter vinteruppehåll när marken blivit snöfri. Det är fullt möjligt att fler meteoritdelar finns kvar i området. Information om intressanta fynd i området kring Ådalen efterlyses av både Naturhistoriska riksmuseet och Uppsala universitet.

 

Tre av fragmenten som hittades med magnet. Mörka och metalliska i färgen, ca 3 millimeter stora delar av den rymdsten som vägde ca nio ton när den inträdde i jordens atmosfär 7 november 2020.

Rymdstenen

Därför heter den flugsvamp.

Namnet flugsvamp nämns i en skrift på 1500-talet.  Där finns ett recept på hur man skall bekämpa flugor i ladugården. Som alla vet så finns det ju gift i svampen.

Receptet går ut på att man smular sönder svampen och så lägger man den på ett fat och slår mjölk över. Då skall flugorna försvinna, så varför köpa antiflugmedel.

Om någon prövar kan du väll höra av dig.

BEKÄMPNING AV SVARTMYROR.

Under många år så har redaktören använt rabarberblad för att bekämpa svartmyror. Man lägger ett rabarberblad över myrboet och efter några dagar så försvinner alla myrorna. Rabarberblad innehåller oxaksyra som är giftig. Antingen dör myrorna eller så fösrvinner de till en annan  plats.

Såhär såg det ut innan bekämpningen började.

Efter ett par dagar med rabarberblad så hade myrorna försvunnit.

MYRORNAS KRIG

När TV slutade sända, förr i tiden så blev det ju ett flimmer som många kallade för myrornas krig, här är det i verkligheten.
Några små myror befann sig på en trädgårdsgång i Sund när det kom ett gäng med större myror som anföll de små och bar bort dem allihop.

Fästingkarta kan varna för TBE-risk

INRIKESmindre än 40 min sedan

FORSKNING. Snart presenteras mobilkartor där man kan se i vilka skogar och naturområden det finns en högre risk för fästingar som bär på exempelvis TBE, rapporterar Vetenskapsradion. Bakom kartorna står det EU-finansierade forskningsprojektet Scandtick Innovation.

– När man ska planera sin svamptur eller fågelskådning kan man ju välja ett område där risken för TBE och borrelia är lägre, om samma svampar finns där, säger projektledaren och epidemiologen Rene Bödker vid Veterinära institutet vid Danmarks tekniska universitet, till Vetenskapsradion.

Man har samlat in 40 000 fästingar från cirka 130 platser runt om i Skandinavien. Fästingarna sekvenseras för ett tjugotal sjukdomar och resultatet samkörs sen med satellitbilder, som ska kunna visa var risken för att stöta på exempelvis TBE-bärande fästingar är högre.

RÄDDAD RÄV

Räven slussades ut till friheten

 

 
 

Djur. En räv som hamnat på bassängbotten i Dalslands kanal nära Billingsfors fick slussas ut i frihet - i dubbel bemärkelse.

Räven hade av okänd anledning hamnat nere i slussbassängen mellan två portar och hade inte hade en chans att ta sig upp för de höga kanterna.

– Jag såg att den satt därnere på en liten sten och skakade. Jag vet inte hur den hamnat där. Det är första gången ett djur funnits där sedan jag flyttade hit 2009, säger slussvakten Simon Bjaaland till nwt.se.

Slussvakten öppnade portarna och satte fart på räven som tog ett skutt ned i vattnet, simmade ut genom slussen och tog sig upp på kanten längs kanalen.

– Det var en tuff räv som simmade i det kalla vattnet. När han kom upp gav han mig en blick. Det var riktigt som han tackade mig, säger Simon Bjaaland