En person gick genom isen vid 12.30 tiden på Valloxen i Knivsta. Mannen klarade sig tack vare en snabb insats från räddningstjänsten men nu varnar Issäkerhetsrådet för att isläget är mycket förrädiskt.

– Snön skapar en falsk trygghet men man varken hör eller ser hur isen är, säger Jan Insulander, projektledare vid Issäkerhetsrådet. Isläggning handlar om ett värme skall tas från vattnet och upp i den kalla luften, men snön som ligger ovanpå isarna isolerar och då avgår inte värmen från vattnet, säger han.

Svaga isar i Uppland

Isarna i Uppland är snöbeklädda och inte redo att beträdas ännu, menar Jonas Ettemo, långfärdsskridskoentusiast och israpportör i Östhammars Skrinnare.

– Det ligger snö på isarna öster om Västerås och ut mot kusten. I Fjällnora är det till exempel 3 centimeter is och med snö ovanpå och det bär inte, säger han.

Mannen som gick igenom isen på Valloxen fördes till sjukhus. Han var vaken och talbar och kunde själv berätta han varit ensam ute på isen, uppger polisen. Det var förbipasserande som såg mannen ca 200 meter ut från stranden.

– Han låg i vaken med bara huvudet över isen. Vi var där med helikopter och dykare och kunde rädda honom med en flytbräda, säger Kim Hellberg, ledningsopertör vid räddningstjänsten.

Bitarna av den så kallade boliden är mycket små och hittades efter tips från engagerade meteoritletare. Innan dess hade Eric Stempels själv räknat ut var den skulle slå ned.

– Det fanns skador i skogen och sedan hittade en kollega från Naturhistoriska riksmuseet milimeter stora bitar med hjälp av en magnet.

Det var i slutet av november som fyndet gjordes, men det tog tid innan forskarna kunde vara säkra på sin sak.

– Det krävdes ett speciellt mikroskop, säger Eric Stempels som är mycket glad över fyndet.

– Det känns väldigt häftigt, det är första gången på över 60 år som vi hittar meteoritmateria i Sverige.

Från en större bit

Han hade dock hoppats att en större bit skulle kunna hittas.

– De små bitarna har kommit från en större bit av meteoriten, vi har letat ivrigt men inte hittat den, säger Eric Stempels. Och för att fyndet av meteoriten ska kunna registreras krävs att den större biten – som bedöms vara stor som en knytnäve – hittas.

Det bekräftar nu forskare från Uppsala universitet och Naturhistoriska riksmuseet efter att fragment av rymdstenen har hittats och undersökts. Detta är det första svenska fyndet efter ett observerat meteoritfall på över 66 år och det första observerade järnmeteoritfallet i Sverige.

Klockan 22.27 den 7 november lystes himlen upp under cirka tre sekunder över stora delar av östra Svealand. I västra delen av Uppland följdes skenet av en åskliknande knall, sedan ett långvarigt buller. Bilder och filmklipp spreds snabbt i sociala medier. Eric Stempels, astronom och meteorforskare vid Uppsala universitet, som också själv såg och hörde fenomenet, kunde kort därefter med hjälp av kollegor i Norge fastställa att en stor rymdsten hade fallit mot jorden.

Eric Stempels förklarar vad som händer:

- Rymdstenar faller mot jorden med väldigt stor hastighet, flera tiotals kilometer per sekund. När en sten sedan möter jordens atmosfär bromsas stenen upp och luften kring stenen börjar glöda, vilket ger upphov till ljusfenomenet. Hettan som uppstår smälter ytan och det vanliga är att rymdstenen smälter bort helt. Ifall stenen är tillräckligt stor kan delar överleva den våldsamma färden genom atmosfären. Resterna kan sedan hittas på marken i form av meteoriter. Det åskliknande ljudet och bullret orsakas av att rymdstenen har överljudsfart.

Sedan 2013 finns det ett kameranätverk i Sverige som mäter meteorspår på himlen. Nätverket registrerar många små meteorer, orsakade av sandkornsstort stoft som brinner upp i atmosfären, i vissa fall flera tiotals per natt. Men cirka tio gånger per år observeras det ljusstarka meteorer, också kallade eldklot, som behöver mätas mer noggrant. Vid några tillfällen under de senaste åren har det funnits misstanke om meteoritfall i Sverige, men aldrig har det observerats något så ljusstarkt och lovande som ljusfenomenet den 7 november. I Uppland var det dock molnigt, så ingen av de svenska kamerorna observerade fenomenet.

Meteorobservationer och meteoritfynd är mycket intressanta. Observationerna berättar för oss exakt från vilket håll och med vilken fart rymdstenar träffar jorden. Genom att räkna tillbaka i tiden går det sedan att reda ut från vilken del av solsystemet objektet härstammar. Det vanligaste är att de kommer från krockar mellan asteroider inom ett område mellan planeterna Mars och Jupiter. Om man hittar en meteorit efter en rymdsten kan den berätta om hur det tidiga solsystemet såg ut. Meteoriter kan vara lika gamla som vårt solsystem, cirka 4,6 miljarder år, det vill säga mycket äldre än bergarterna på jorden.

Beräkningar ledde till fynd

Precis som i Sverige finns det i grannländerna kameranätverk som mäter meteorspår på himlen. Meteorkamerastationer i Norge, Finland och Danmark fångade händelsen den 7 november på bild. Med hjälp av kollegor i grannländerna räknade Eric Stempels, forskare vid Uppsala universitet sedan fram infallsbanan. Beräkningarna visade att stenen kom in i atmosfären i en brant bana och hade en mycket stor massa, uppskattningsvis nio ton. Kombinationen av infallshastigheten och den stora massan gjorde att den glödande stenen kunde observeras på ovanligt låg höjd, cirka 17 km. Detta gjorde det mycket sannolikt att fenomenet var ett genuint meteoritfall. Kameraobservationerna gjorde det möjligt att peka ut ett högintressant område nära byn Ådalen, norr om Fjärdhundra i Enköpings kommun. Området består av såväl åkrar som skog och har genomsökts av en stor skara intresserade.

Trots en i början hög aktivitet rapporterades det inga fynd. Men den 22 november, efter tips från meteoritsamlare, hittade Jörgen Langhof, mineralog vid Naturhistoriska riksmuseet, misstänkta fragment i det utpekade området. Fragmenten är svartmetalliska till färgen och mellan 1-6 millimeter stora. Fragmenten har nu undersökts på Naturhistoriska riksmuseet, och forskarna konstaterar att det var en järnmeteorit. Det är ovanligt, eftersom i 95% av meteoritfallen rör det sig om stenmeteoriter. Det är dessutom det första fyndet efter ett observerat meteoritfall på 66 år i Sverige.

Meteoriten slog av en rot

Några meter från platsen där fragmenten hittades finns en stor, moss- och lavtäckt sten med tydliga tecken på att ha blivit träffad av något tungt.

- Stenen har ett stort märke, som om den blivit träffad av en slägga. Och bredvid på marken fanns en större grop med en avslagen trädrot, berättar Jörgen Langhof, mineralog vid Naturhistoriska riksmuseet.

Gropen orsakades troligen av en meteorit stor som en knytnäve. Med hjälp av en magnet kunde marken ”dammsugas” på magnetiska partiklar. Det var så fragmenten hittades, utspridda liggandes ovanpå mossan upp till tio meter från stenen med märket. Den knytnävsstora meteoriten har, trots flera sökinsatser under efterföljande veckor, tyvärr inte hittas.

En första kemisk analys av de hittade fragmenten kunde bekräfta att det rör sig om en järnmeteorit. Förutom mycket järn så innehåller provet cirka tio procent nickel, vilket är karaktäristiskt för järnmeteoriter.

- Vi behöver mer material från meteoriten för att fullständigt karaktärisera den och ge den ett namn, säger Dan Holtstam, mineralog och samlingsansvarig vid Naturhistoriska riksmuseet. De nu undersökta fragmenten utgör endast delar av skorpan på järnmeteoriten, som påverkats av smältning under den våldsamma inbromsningen i atmosfären.

Sökinsatserna fortsätter efter vinteruppehåll när marken blivit snöfri. Det är fullt möjligt att fler meteoritdelar finns kvar i området. Information om intressanta fynd i området kring Ådalen efterlyses av både Naturhistoriska riksmuseet och Uppsala universitet.